Direktlänk till inlägg 10 februari 2012
Idag har vi spenderat några härliga timmar ute på landet hos kompisarna Frida, Siri och Ture (glömde kameran hemma). Först blev det pulkabacken, Siri verkade gilla det här med att åka rätt så mycket medan Judit mest stod still mellan åken med Siris mamma Frida. Att det skulle duga att åka snowracer med mej tror ni väl inte... Efter pulkan gick vi in och smaskade hembakt bröd och syltgrottor och sen fick barnen leka en bra stund och det funkade riktigt bra. Knappt några bråk alls. En perfekt förmiddagsutflykt!
Familjen U bor sådär högt idylliskt underbart på landet med milsvid utsikt och Milla var med och kunde springa lös. Varje gång jag är hos nån på landet undrar jag om vi har gjort rätt som har bosatt oss mitt inne i byn, visserligen en liten by men ändå med grannar precis runt om. Men visst är det smidigt med 100 m till närmsta lekplats och bara några hundra meter till mataffären. Och jag vet att när kvällen kommer och det blir mörkt så är jag rätt glad att jag bor där vi gör och att det finns gatljus och att träningen bara är en bit bort, går att både cykla och gå om man vill...
Men ändå..... på nåt sätt har jag nog ändå en dröm om livet på landet. Minns alla stunder vi tillbringat hos min pappas morbror med familj, hjälpt till att ta in höet på sensommaren och suttit i deras riktiga bonnakök och fikat (att jag var livrädd för hundarna, hästarna och alla andra djur är väl en helt annan historia). Minns även de somrar när min äldre kusin med familj brukade hyra ett torp (ja att det bara fanns utedass gillade jag inte men man fick ju hålla sig medan man var där) mitt ute på landet. Man kunde liksom bara vara.
Fast å andra sidan kunde vi ju oxå bara varit om vi hade haft lite mer fritid, om vi hade köpt ett nyare hus, ett tillräckligt stort hus som vi inte behövde bygga till, om vi inte hade bowlat och om vi inte hade åkt till stugan så ofta på sommaren. Men då hade det ju inte varit vårt liv så vi är nog ändå rätt nöjda tror jag.
Men drömmen om livet på landet lever nog ändå kvar nånstans långt inne...