Än så länge varken bråk, sura miner eller gråt!

Hopp om en bra fredag med andra ord.

Idag när vi gick från dagis stod en av flickorna på den stora avdelningen innanför staketet och vinkade till oss. Judit sa, med stolthet i rösten, "stora barnen, mina kompisar stora barnen"!

Tänk att det kan vara så roligt med kompisar fast man bara är 2 år, och alldeles särskilt med de som är större!

Lika smidig som Judit var de 2 första åren i sitt liv, lika omöjlig har hon nu varit i en dryg månad och det är så tråkigt även om jag vet att det är del av hennes utveckling.... och att många andra är likadana. Eller värre!

En unge som lipar konstant hela dagarna och som får utbrott, kastar saker eller pekar mot en och säger nej nej nej när man säger emot henne är vardagsmat numer och det är inte kul, kanske känner ni igen i vissa detaljer? Det enda vi får säga att hon är bra på mitt i det dåliga är att hon fortfarande håller låg ljudnivå och inte skriker. Alltid något.

Bara idag har hon missat att vara utomhus 2 gånger, dels missade hon förmiddagens tipspromenad för hon vägrade ha mössa på sig och nyss missade hon en stund i lekparken för att hon vägrade låta mormor ta på henne jackan (hon ville att jag skulle göra det). Kanske är jag lite hård och jag vet att man ska välja sina fajter för att hela dagarna inte ska bli en fajt men att låta en 2-åring få välja själv vem som ska hjälpa henne hela tiden (för det var inte första gången) nä det går jag bara inte med på! Sen mängder med andra tillfällen när hon varit tjurig och tvärtom. Bl.a kan hon stå i hallen flera minuter och ropa bära bära bära och vilja bli hämtad istället för att gå 2 meter in i vardagsrummet och sätta sig i soffan där hon har både gosen och tutten!

   Men visst finns det stunder när hon är go, lugn och bara söt oxå. T.ex när hon själv bäddar på golvet och lägger sig och sover middag.

Ja, så är första dagisveckan avklarad och idag är vi hemma, Judit sitter just nu på sitt rum och läser böcker. För en liten stund sen hörde jag noshörning noshörning noshörning noshörning noshörning, antagligen ett lite svårt ord som man behöver träna på   

Dagis har gått över förväntan, eller egentligen inte för jag hade nog inte förväntat mig varken det ena eller det andra. I måndags var R där med henne mellan 10 och  12 och hon fick äta lunch innan de gick hem. En lagom start tror jag och allt funkade bra. Tisdag och onsdag har har vi varit med henne (varsin dag) mellan 9 och 14 vilket är de tiderna hon ska gå sen, Vide har ju oxå varit med så man har inte precis kunnat lägga fullt fokus på Judit och kanske därför det gick så bra. Jag fick ligga med på golvet när hon skulle somna i tisdags vilket inte var så konstigt för här hemma somnar hon sällan själv mitt på dan.

  Idag fick jag inte ta några bilder av henne så här är ett några veckor gammalt foto - vem har sagt att less is more?

Igår var första dan hon fick vara där själv, när vi kom vid tio kom en av förskollärarna och hjälpte henne av med kläderna och sen gick de iväg, Judit vinkade till mig o sa hej då. Inga problems alls - skönt! Och när jag skulle hämta henne på eftermiddagen ville hon inte alls följa med hem utan det tog 25 min innan vi var därifrån. Är medveten om att det troligtvis inte kommer att gå lika lätt varje gång men är ändå nöjd. Mycket roligare att börja med några positiva dagar än tvärtom. Hon hade frågat efter mig några gånger igår men då sa personalen att mamma kommer sen och då var hon helt nöjd med det.

Satt vid datorn för en liten stund sen när jag hörde att Judit öppnade ytterdörren, tänkte att jag ger det en liten stund innan jag går och kollar henne.

  När jag kom ut var hon redan på trottoaren på väg hemifrån och när jag frågade var hon skulle var svaret givet: köpa bananer... och så pekade hon bortåt affären! När jag förklade att vi hade bananer inne så vände hon lugnt och följde med tillbaks in igen men...

... nu blir det nog till att låsa ytterdörren igen, lilla galna tokungen.

Då: När Judit vaknade vid sju i morse var hon lite trött o gosig så hon och jag la oss i sängen och myste en stund. Efter en kvart eller så skulle jag gå upp och mata Vide men det fick jag inte, blev neddragen i sängen igen för en liten flicka ville kramas mer!!

Senare: äter frukost tillsammans och helt plötsligt, utan förvarning, börjar samma flicka vifta med händerna och säga sluta sluta dumma!!

Nu: samma flicka leker på egen hand i sitt rum och är lugn och snäll!!

Vad är det som säger att man ska vara på samma

 humör hela dan?

Igår tog vi bilen (den lånade alltså) och for till Värnamo. Först ett snabbt besök på Lindex (berättar mer sen) och efter det for vi till Sofia som har barnen Emmy och Lilly - jämngamla med Judit o Vide.

 Provade att spänna fast Vide halvsittande - funkade en liten stund  

En sprillans ny lekpark har de fått där de bor så den besökte vi på en gång, till de stora barnens förtjusning. Lille Vide har ju upptäckt att om man skriker i vagnen så slipper man ligga där så honom fick jag bära runt på mer eller mindre hela tiden   

Fanns massor att klättra på, perfekt för vår lilla apa!

På väg hem gick vi förbi ytterligare några små lekparker och Judit fick testa grävskopan

  Två söta höll varandra i handen på Emmys initiativ, nåt hon lärt sig på dagis antagligen...

När vi kom tillbaks bjöds det på smarrig kasslerlåda med ris, riktigt gott och så skönt att slippa laga själv! Judit hade som vanligt inte tid att äta men då det lockades med glass till efterrätt fick hon i sig några små riskorn iaf.

Vi har en stor och fin lekpark bara några hus bort och där är vi alldeles för sällan men i söndags (och igår me förresten) gick vi dit hela familjen i några timmar och lät Judit leka av sig ordentligt.

Tidigare var det nästan bara gungorna som uppskattades men numer gillar hon att klättra och klättra och klättra...

Igår fick vi sällskap av en av Småfolks-mammorna som har barn på det dagiset som Judit ska gå på. Nu blev det inte av att de lekte något för bara en stund efter att vi hade kommit till lekparken kom det 30 fritidsbarn med fröknar!! Full rulle med 8-åringar - minst sagt!

Vide var vaken hela tiden och hade säkert velat leka han me om han bara kunnat. Söt i syrrans cerise jacka var han iaf!