Det här med trots...

Får erkänna att vissa dagar tar lillebror, bokstavligen, alla krafter jag lyckas uppbringa och tålamodet balanserar på gränsen mellan sundhet och galenskap i stort sett hela tiden. 

Men så finns det andra, bättre dagar, när trotset är sådär för himlans sött så man bara smälter. 

Som idag när V bröt ihop för att jag råkade dela hans potatis med min kniv istället för hans egen. 

Då tjurade han ihop totalt, gick in från altanen med bestämda steg bara för att komma tillbaks nån minut senare.

Klättrade upp på stolen och deklarerade enkelt att "jag ville bara ha ett hårspänne i mitt hår".

Och så satte han sig och åt med ett orange stjärn-hårspänne mitt på huvudet.