Direktlänk till inlägg 23 oktober 2011
Lika smidig som Judit var de 2 första åren i sitt liv, lika omöjlig har hon nu varit i en dryg månad och det är så tråkigt även om jag vet att det är del av hennes utveckling.... och att många andra är likadana. Eller värre!
En unge som lipar konstant hela dagarna och som får utbrott, kastar saker eller pekar mot en och säger nej nej nej när man säger emot henne är vardagsmat numer och det är inte kul, kanske känner ni igen i vissa detaljer? Det enda vi får säga att hon är bra på mitt i det dåliga är att hon fortfarande håller låg ljudnivå och inte skriker. Alltid något.
Bara idag har hon missat att vara utomhus 2 gånger, dels missade hon förmiddagens tipspromenad för hon vägrade ha mössa på sig och nyss missade hon en stund i lekparken för att hon vägrade låta mormor ta på henne jackan (hon ville att jag skulle göra det). Kanske är jag lite hård och jag vet att man ska välja sina fajter för att hela dagarna inte ska bli en fajt men att låta en 2-åring få välja själv vem som ska hjälpa henne hela tiden (för det var inte första gången) nä det går jag bara inte med på! Sen mängder med andra tillfällen när hon varit tjurig och tvärtom. Bl.a kan hon stå i hallen flera minuter och ropa bära bära bära och vilja bli hämtad istället för att gå 2 meter in i vardagsrummet och sätta sig i soffan där hon har både gosen och tutten!
Men visst finns det stunder när hon är go, lugn och bara söt oxå. T.ex när hon själv bäddar på golvet och lägger sig och sover middag.