Idag höll jag på att måla i vårt "arbetsrum" när jag hörde Judits jollrande från köket.
Där låg hon på golvet och var precis på väg att somna när jag kom in, ögonen var halvt öppna, halvt slutna...
Hon tittade på mig och log med sin tandlösa mun - och jag smälte.
Sen gjorde hon ett litet försök att vara pigg, skrattade, viftade med armarna, spottade och tindrade med ögonen men sömnen vann.
Innan hon somnade log hon återigen mot mig och leendet nådde verkligen ögonen.
Är det detta som kallas villkorslös kärlek?
Min Judit är helt enkelt underbar...
Är det såna här stunder man ska minnas senare när barnen hittar på bus...
Mams
20 januari 2010 16:41
Å, vad söt jag är. Vilket bra kort min mamma tog. Precis så här ser jag ut. Glädjen att se mamma är lika stor varje gång för ett litet barn som det är för Tiger (min fosterhund) varje gång mormor kommer, även om jag bara varit vid postlådan.
Förstår nu att din riktiga moderskärlek har slagit rot.
Du kommer aldrig att glömma dessa leenden, tänk på det. Du kommer heller aldrig att klippa navelsträngen helt, vilket väl är tur om kärleken kan finnas kvar och vara ömsesidig. Jag är numera både hönsmamma och hönsmormor. Puss & kram
Plutt
20 januari 2010 17:13
Men vårans lilla sessa kommer väl alltid vara bara just en sessa...? Kan väl aldrig tro att hon kan bli busig....fast moster kanske lär henne ett och annat :-) Älskar henne nu i varje fall! puss
Anna & Wille
21 januari 2010 08:32
Tror inte man kan föreställa sig hur mycket man kan tycka om dom små liven innan man fick barn. Det är verkligen som du skriver....VILLKORSLÖS KÄRLEK och helt underbar.